politiken.se

21 maj 2014

 

Ner med allt

Åren kring 1968 har ofta behandlats styvmoderligt av litteraturhistorien och tagits för trångsynt plakatpolitik. I Johan Svedjedals nya essäsamling med titeln “Ner med allt?” återupplivas bortglömda författarskap från perioden och välkända ikoner beskrivs utifrån nya vinklar. Här varvas pricksäkra iakttagelser med det rent studentikosa. Ragni Svensson recenserar.

Förtjust i proggestetik allmänhet och Carl-Johan De Geers teckningar i synnerhet, samt glad i göteborgska ordvitsar, lyckades jag för ett par år sedan komma över romanen “Anpassad i konform” av Olof Moberg, utgiven 1970. Som om inte titeln vore nog i sig pryds omslaget till nämnda bok av en De Geer-teckning där ung man med FNL-tröja trycker in huvudet i en strutformad fabriksapparatur. Boken hamnade på synlig hedersplats i bokhyllan men jag har, det måste erkännas, ännu inte läst den. Aldrig heller hört talas om den eller om författaren Moberg. Inte förrän nu.
    I sin nya essäsamling med den ambivalenta titeln “Ned med allt?” återvänder litteraturprofessor Johan Svedjedal till den tidsperiod som han tidigare behandlat i “Gurun och grottmannen och andra litteratursociologiska studier” (1996). Åren mellan 1965 och 1975 står ut som ett engagemangets årtionde i svensk litteraturhistoria, skriver Svedjedal. Tidens litteratur präglades av ett politiskt intresse och en debattlusta som avvek både konstnärligt och innehållsmässigt från åren före och efter. Reportage och debattböcker trycktes och såldes i massupplagor men samhällsintresset färgade även av sig på skönlitteratur och lyrik. Genrer blandades och författare som Sara Lidman övergav för en tid det skönlitterära berättandet för att skriva dokumentärt.
    Dessa böcker, av Svedjedal samlade under benämningen ”protestlitteratur,” har ibland beskrivits som inskränkt och plakatbetonad, men ofta kännetecknades de tvärtom av estetiskt nytänkande, menar han. Bland de författarnamn som Svedjedal valt ut för närläsning märks, förutom Lidman, Per Wahlöö, Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Bo Balderson, Hoola Bandoola Band, Gun-Britt Sundström – och Olof Moberg.
    Det är en brokig blandning av vad Svedjedal synes uppfatta som högt respektive lågt. Måhända kan urvalet sägas vara demokratiskt i betydelsen ”rättvist”, men behandlingen är det knappast. Den här boken är faktiskt ganska ojämn.
    Svedjedal tar ett brett tag om sitt ämne, griper kring olikartade genrer som prosa, reportage, sångtexter och lyrik. Han belyser bortglömda författarlivsöden och analyserar politiska och estetiska trender under tiotalet år. Tyvärr tycker jag inte alltid att han förmår behålla taget om sitt åbäkiga urval.
    I en klargörande inledningsessä beskrivs den tidsanda mot vilken hans författare skrev sina verk. Tidsperiodens politiserade litteraturkritik och inrättandet av garanterad författarpenning och statligt litteraturstöd påverkade det litterära klimatet på flera avgörande sätt, men brukar sällan diskuteras i undersökningar av tidens prosa och lyrik. Denna essä, liksom den informativa och hopknytande avslutningstexten, sticker ut från bokens många kortfattade författarporträtt. De förtydligar och ger perspektiv. Men samlingen innehåller även texter där eftertanke ersätts av trötta och pliktskyldiga referat. Ibland undrar jag varför Svedjedal valt att skriva om sådant som inte tycks intressera honom själv.
    Syftet med boken är inte att bedöma, skriver Svedjedal: ”Äreräddningarna och uppgörelserna får andra sköta”. Med denna föresats lyckas han inget vidare. Nog lyser privatpersonens beundran och antipatier fram bakom forskarens analytiska ideal. Ett exempel är den eldiga upprättelsen av tidigare nämnda Moberg, ung, arg och olycklig. Där lever Svedjedal upp och blir djupt engagerad i sin protagonist.
    Ett annat exempel är den illa dolda aggressionen mot Jan Myrdal som ofta får mig att le snett. Visst ger den anledning till träffande formuleringar, men nog är det att slå in vidöppna dörrar när man gång på gång raljerar över självgodheter i Myrdals resereportage?
    På samma sätt framstår Lars Gustafssons roman “Herr Gustafsson” själv som höjden av sin tids litterära skaparkraft, enligt Svedjedal. Romanen, liksom själve herr Gustafsson, framhålls som självklar förebild, estetiskt och politiskt såväl som intellektuellt. Gustafsson hade förmodligen ”det rörligaste och mest nyfikna intellektet bland tidens skönlitterära författare”, slår Svedjedal resolut fast. Han lyckas i samma bok vara både pricksäkert iakttagande (Lidman och Balderson), uppriktigt beundrande (Seeberg och Gustafsson), snusförnuftigt petnoga (diverse fotnoter), ironiskt avståndstagande (allt som behandlar Myrdal) och skojfrisk intill det studentikosa.
    Man hade kunnat rensa i skaparglädjen. När exempelvis Blå Tågets sångstil på ett par sidor först liknas vid en ”sparsam räv som just fått ett beklagligt besked via restskattesedeln”, sedan ”en domherre som har kalasat på jästa bär och nu häpnar över följderna” och därefter ”en björn som drivits ut ur idet i förtid, fast han helst velat gona sig i minnen från den marxistisk-leninistiska grundkursen”, så ber jag en stilla bön för alla stränga förlagsredaktörer.
    Parallellt med läsningen av “Ner med allt?” lånar jag hem några av de romaner som Svedjedal refererar i sin bok. Glad och tacksam över att av honom ha blivit ledd till små mästerverk som “Vägen genom Vasaparken” av Staffan Seeberg, häpnar jag samtidigt över hur olika två läsningar kan vara. Där Svedjedal reagerar på pubertala skildringar av sexuella fantasier läser jag istället en vacker och smärtsam kärlekshistoria. Vad betyder det egentligen att vi ser så olika saker i samma verk? Nåväl, läs romanerna och döm själva. Tack vare Ner med allt? har vi som är intresserade av 1960- och 70-talens svenska litteratur fått en värdefull bruksanvisning och vägvisare.

Ragni Svensson

 
Källa:  Svedjedal, Johan: “Ner med allt?” (Wahlström & Widstrand)