Ämnen
 
Arbete
Arbetsliv
Arbetsmarknadspolitik
Arbetsrätt
Internationella arbetsmarknadsfrågor
Arbetslöshet
Bostad
Ekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
23 april 2015
 
 
Varför arbetar vi?
 
Arbetsförmedlingen förmedlar inte längre jobb. Dess uppgift är att kontrollera de arbetslösa. Det innebär en förnedring av både de arbetslösa och arbetsförmedlarna. De senare ska lyda och försöka sätta sig över känslan att det de gör är orätt. Så kan man sammanfatta Roland Paulsens starkt kritiska och mycket roliga bok (om man har sinne för svart humor) om Arbetsförmedlingen.
 
Nu är det inte bara Arbetsförmedlingen som Paulsen är kritisk mot. Han är kritisk mot själva arbetet. Eller kravet på att alla måste arbeta. Vore det inte för att vi tvingas att arbeta av ekonomiska skäl, skulle en majoritet inte gå till jobbet. Bara en liten handfull, akademiker och forskare som Roland Paulsen själv skulle jobba. Det är hans tes. Den finns bakom de flesta av hans resonemang i boken.
    Paulsen grundar sin kritik av arbetet på statistik. Världsomspännande gallupundersökningar visar att en majoritet av dem som arbetar inte skulle gå till jobbet om det inte var för det ekonomiska tvånget. Många hatar sitt jobb.
    Paulsen ställer ett antal centrala frågor om arbetet. Varför förbättras hälsan motsvarande 8 till 10 års föryngring vid pensioneringen? Varför mår arbetslösa bättre än de som arbetar, men har osäkra anställningsvillkor? Varför medförde den stora 30-tals depressionen dramatiska minskningar av hjärt- och kärlsjukdomar? Arbetet är inte bara onyttigt. Det är farligt också.
    Han vet det av sin egen nära erfarenhet. Först kom glädjen i familjen när hans arbetslöse pappa skulle få utbilda sig till sitt favorityrke: kock. Men snart medförde utbildningen skilsmässa - pappa var tvungen att flytta till annan ort – och så småningom kom allehanda yrkesskador, ryggproblemen var värst.
    Som nydisputerad i sociologi får Paulsen jobb – om fyra månader – som postdoc. Lydig som han är går han till Arbetsförmedlingen och efter lite missförstånd så får han besked att han måste gå på informationsmöten, jobbforum, en gång i månaden för att få veta vilka jobb som finns, men han behöver inte söka några jobb eftersom han har ett – om fyra månader. Men de meningslösa informationsmötena på jobbforum som är över på två minuter, den tid det tar att fylla i namn och personnummer på ett papper, är obligatoriska. Det är så Arbetsförmedlingen fungerar.
    Sen återvänder han till Arbetsförmedlingen som forskare i sin yrkesroll. Det är egentligen ganska givet att just han ska göra en undersökning om hur Arbetsförmedlingen fungerar inom ramen för ett projekt med arbetsnamnet ”funktionell dumhet”. En mer formell beskrivning lyder så här: ”Teorin är att vi i arbetslivet begränsar vår reflektionsförmåga till tekniska problem och undviker att ställa frågor kring mening och syfte; en viljestyrd fördumning som hjälper företag att fungera bättre.”
    Huvuddelen av boken skildrar livet på arbetsförmedlingen. Inte i första hand mötena mellan jobbsökande och arbetsförmedlare, utan mest arbetsförhållandena för de anställda; den mentala arbetsmiljön om man så vill.
    Det är nu ingen munter läsning. Medarbetare blir utfrysta. Chefer angriper sina kritiker. Ska man klara sig på Arbetsförmedlingen ska man lyda och inte tänka efter. De som inte gör det, utan ifrågasätter och säger ifrån, tvingas bort för att snabbt komma tillbaka igen - som arbetssökande.
    Men att Arbetsförmedlingen inte fungerar, dvs inte förmedlar några jobb har orsaker som inte myndigheten själv råder över. Det finns inte tillräckligt med jobb att förmedla är den ena förklaringen. Den andra är att man inte längre har informationsmonopol på vilka lediga jobb som finns.
    Det som ibland låter som en enkel och nästan raljant kritik av denna myndighetskoloss har en djupare innebörd. Paulsen visar på paradoxen att samhället idag gör sig allt mindre beroende av arbete samtidigt som ansträngningarna att lösa de sociala och ekonomiska problemen alltmer inriktas på just att fler ska arbeta. Ekvationen tycks inte ha någon lösning. Den bakomliggande politiska föreställningen är att alla problem löses om alla får jobb, men det finns inte jobb åt alla.
    Alla ska nu till Arbetsförmedlingen, arbetslösa, sjuka, nyinvandrade och fattiga. Arbetsförmedlingen förutsätts ha lösningen på allt, men har inga jobb att förmedla. Nio av tio som får ett jobb hittar det på andra vägar än via förmedlingen. En genomsnittlig arbetsförmedlare förmedlar inte mer än 10 jobb per år.
    Arbetsförmedlingen har blivit en gigantisk kontrollapparat. Det viktigaste är att de som söker jobb är aktiva. De ska söka jobb, dokumentera vad de gör i en aktivitetsrapport som ska lämnas in regelbundet. Annars kan det sluta med att ersättningen från a-kassan dras in. En halv miljon rapporter per månad ska granskas. Arbetsförmedlingens tjänstemän har i varje fall arbete, men ska helst inte ifrågasätta vad det syftar till.
    Men lydnaden då? Paulsen gör en sväng förbi Eichmann och Hanna Arendt och Stanley Milgrams psykologiska experiment kring lydnadens mekanismer. Han studerade hur människor betedde sig som beordrades ge andra allt kraftigare elchocker om de svarade fel på frågor. Några elchocker var det dock inte fråga om, men det visste inte försökspersonerna. Eichmann beskrev sig ju själv som en tjänsteman som bara lojalt, lydigt, genomförde givna order när han skickade en stor del av Europas judar till gaskamrarna. Paulsen konstaterar att den sortens lydnad och förklaringarna till den inte är giltiga i de sammanhang han studerar.
    Enkelt förklarar Paulsen Arendts tes om Eichmann att det var en konflikt mellan två inlärda normer: Att lyda auktoriteter och att inte skada medmänniskor. Paulson nämner psykoanalytikern Erich Fromm, som säger att det inte stämmer. Möjligen har vi lärt oss i söndagsskolan att inte skada andra människor, men i livets hårda skola gäller att sträva efter egen vinning, menar Fromm. Det man kan överraskas av i Milgrams experiment är, enligt Fromm, att så många avbröt försöken och rent av fuskade för att slippa utsätta andra för elektriska stötar.
    Paulsen pekar på tre typer av lydnad. Den förtvivlade. Man lyder och lider. Sömnproblem, magkatarr och psykiska problem är inte ovanliga. En tjänsteman säger att varje gång det kommer nya direktiv uppifrån sover han dåligt i tre nätter innan han accepterat de nya villkoren. Den cyniska lydnaden betyder att man inser att strukturerna och systemet är dåligt och skadligt, men vad kan man som enskild göra? Säga upp sig? Då kommer bara någon annan och gör jobbet i stället. En tredje lydnad handlar om positivt tänkande. Man ser att åtgärderna förnedrar, men man ska tänka positivt och se att de trots allt fungerar bra och är till för de arbetslösas bästa. Och dessutom en statstjänsteman ifrågasätter inte order uppifrån. Det är, menar Paulsen, själva kärnan i begreppet ”funktionell dumhet”.
    Paulsen ställer två orsaker till varför man väljer att arbeta mot varandra: Ideologi och ekonomiskt tvång. Ideologi är i hans definition ”tankar och föreställningar som underlättar upprätthållandet av existerande maktstrukturer.”
    Ju starkare tvånget är, desto mindre ideologi behövs. De som befinner sig längst ner i Arbetsförmedlingens hierarki, de som hamnat i fas 3 har inte mycket att välja på. De tvingas att delta. Annars rasar ekonomin ihop fullständigt och det återstår bara att konkurrera med de rumänska romerna om de bästa platserna.
    För dem längst upp i hierarkin är det helt annorlunda. Har man tjänat 100 000 kr i månaden en längre tid har man inga ekonomiska skäl att fortsätta jobba. Alla möjligheter står till buds.
    Men det finns också en ansvarssida, påpekar Paulsen. Alla är inte slavar under systemet. Vissa upprätthåller det i kraft av sin makt.
    Två av dem med makt över strukturerna intervjuas av Paulsen. Angeles Bermudez- Svankvist f.d. generaldirektör på Arbetsförmedlingen och Sven Otto Littorin f.d. arbetsmarknadsminister i alliansregeringen. Det är två helt fantastiska intervjuer. ”Angeles satte skräck i hela organisationen” säger en handläggare. Då hade hon ändå skrivit en bok som hette ”Management by love”.
    Hon är helt med på att det inte går att ge 400 000 arbetslösa jobb när det bara finns 40 000 lediga. ”Ja, men det kan väl vilken idiot som helst räkna ut att det skiter sig!”
    Trots att hon fick sparken och hängdes ut i media så är hon tacksam för sin del. Hon fick ju vara med överallt. ”Går det att få någonting mer?”
    Sven Otto Littorin omvärderar fas 3. ”Vem kan gilla fas 3?” frågar han retoriskt. Där hamnar de som inte kan få något jobb. Oftast av olika individuella orsaker. Men det är viktigt att de ska anstränga sig om vi andra ska finansiera dem. Även om man inte kan få ett jobb, ska man försöka, säger han.
    Själv tänker han inte ens försöka. Han säger att han ”inte kommer att göra många knop jobbmässigt om jag kan låta bli.”
    Så talar en av arbetslinjens arkitekter.
    Men läs för all del Roland Paulsens bok. Den är vass och rolig. Och borde bli en viktig början på en seriös debatt om arbetets betydelse.

 
 
Källa:  Roland Paulsen: Vi bara lyder (Atlas)
 Info
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se