Ämnen
 
Arbete
Arbetsliv
Arbetsmarknadspolitik
Arbetsrätt
Internationella arbetsmarknadsfrågor
Arbetslöshet
Bostad
Ekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
20 november 2014
 
 
Manifest för prekariatet
 
För drygt hundra år sedan organiserade sig den europeiska arbetarklassen i fackföreningar och tog strid för rimligare arbetsvillkor och politiska rättigheter. I dagens Europa går miljontals människor arbetslösa, lika många hankar sig fram som med osäkra anställningsvillkor och låga löner. Guy Standing som myntat begreppet “prekariatet” har i höst utkommit med en bok som innehåller ett program för politisk handling - ett manifest för prekariatet.
 
I sin förra bok beskrev ekonomen Guy Standing den nya samhällsklassen Prekariatet som består av människor med osäkra anställningar i utsatta ekonomiska situationer. I sin nya bok skissar han på ett politiskt program, under namnet Strategi för social empati, som ska lösa Prekariatets osäkerhetsfällor. Bland annan genom basinkomst och regleringar av nolltimmarskontrakt.
    Arbetslinjen är sedan länge ett etablerat begrepp i svensk politik. Vi har fått lära oss att det ska löna sig att arbeta och att fler människor måste sättas i arbete. Under senaste valrörelsen ansågs jobben vara en av de viktigaste frågorna och varje parti har sin lösning på hur fler jobb ska skapas medan få lägger någon större vikt vid vilken typ av jobb det handlar om. I skuggan av denna debatt växer sig en ny klass större och större, Nämligen Prekariatet.
    I boken Prekariatet – Den nya farliga klassen, beskrev ekonomen Guy Standing den växande grupp av människor som lever med allt större otrygghet. Det handlar om migrantarbetare, vikarier, timanställda och andra människor med osäkra anställningsvillkor och låga löner, med små eller obefintliga möjligheter att skaffa sig en bättre tillvaro. Till skillnad från arbetarklassen har de ännu inte upptäckt varandra och organiserat sig som klass, trots att de tillhör de som drabbats hårdast av den nyliberala nedskärningspolitiken.
    I sin nya bok “En färdplan för prekariatet – Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap”, gör Guy Standing ett försök att skapa ett politiskt program för att lösa Prekariatets otrygghetsproblem genom en progressiv utformning av det sociala trygghetssystemet. Programmet som Standing själv kallar ”Strategi för social empati” utgår ifrån fem rättviseprinciper som avgör om en politisk åtgärd eller institutionell förändring är socialt rättvis.
    Åtgärden måste stärka tryggheten för samhällets mest utsatta grupper, den får inte utsätta vissa grupper för kontroller som den friaste gruppen slipper, den måste formuleras som en rättighet, inte välgörenhet, den måste främja möjligheterna att bedriva arbete på ett värdigt sätt och den får inte medföra ekologiskt skadliga bieffekter.
    Programmet består av 29 artiklar varav många inte borde komma som en chock i den svenska debatten, även om de idag känns avlägsna. För ungdomar som är utlämnade till bemanningsföretag och ändlösa jobbansökningar framstår förslagen om en tydligare reglering av nolltimmarskontrakt och att räkna arbetssökande som arbete, som en välbehövlig lättnad i en stressig och osäker tillvaro.
    Att migranter i så stor utsträckning som möjligt ska åtnjuta samma rättigheter som landets egna medborgare är en fråga som drivs av organisationer som Ingen människa är illegal, samt i viss mån av en rad fackföreningar. Och att behovsprövning och kontroller vid bidrag bör slopas är ett krav som både flera socialsekreterare och sociala rörelser ställer sig bakom.
    Ett av de mer radikala förslagen är införandet av en basinkomst vilket i den svenska debatten oftast framställs som flummigt, utopiskt och arbetsfientligt. Men Enligt Standing blir effekten snarare arbetsskapande eftersom människor som får de grundläggande materiella behoven täckta har tid, ork och möjlighet att själva förbättra sin situation. Finansieringen menar han kan ske genom att avskaffa olika typer av subventioner och skattelättnader som i regel gynnar rika personer. Han menar också att skatteintäkterna skulle öka eftersom fler personer skulle ha möjlighet att lämna skuggekonomin och därmed bidra med skattemedel från vita inkomster.
    Även om många av förslagen är lockande är det svårt att föreställa sig hur de skulle kunna bli verklighet inom en snar framtid när i princip samtliga partier både i Sverige och i Europa trängs i den politiska mittfåran. Samtidigt är det just därför befriande att läsa ett utkast till ett radikalt politiskt program som på allvar utmanar den ökande ojämlikheten och den otrygghet som den medför.
    Standing medger själv att förslagen inte är uttömande och att de snarare ska ses som ett ramverk för handlande, där nya förslag kan läggas till. Därmed kan boken fungera som diskussionsunderlag när (eller kanske om) Prekariatet organiserar sig för att kräva sin rätt att bli fullvärdiga medborgare.
 
 
Översättningh: Joel Nordqvist
 
Källa:  Guy Standing : “En färdplan för prekariatet – Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap” (Daidalos)
 Info
 
 
 
Se också:
 
Loretta Napoleonis: Il contagio
Samhällskritik på italienska
Chiara Valentini : O i figli o il lavoro
Skitliv, skitjobb ...
Bernhardtz, Victor (red.): Skitliv
Det prekära proletariatet
Standing, Guy: Prekariatet
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se