Ämnen
 
Arbete
Bostad
Ekonomi
Ekonomisk politik
Privat sektor
Bank- och värdepapper
Kommunal sektor
Statlig sektor
Samhällsekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
15 oktober 2015
 
 
Mörka tider
 
Finns det en risk att 1930-talets ekonomiska och politiska kaos ska komma tillbaka? Riskerar en felaktig ekonomisk politik att kasta in Europa i ett nytt storkrig? Vilka likheter har 30-talet med dagens politiska situation? Det är inga lätta frågor Björn Elmbrant söker svaren på i sin nya bok.
 
30-talskrisen i svensk och tysk ekonomi löstes på radikalt olika sätt. I Tyskland försökte de borgerliga politikerna passivt vänta ut krisen med nya åtstramningar och sparpaket. Minnet av superinflationen på 20-talet gjorde att politikerna var livrädda för expansiva ekonomiska reformer som riskerade att sätta fart på inflationen igen. Resultatet var en arbetslöshet på cirka 6 miljoner.
    Arbetslösheten i Sverige var också hög. Borgerliga politiker bedrev samma politik. Krisen skulle väntas ut. Åtstramningar och besparingar var medicinen. Men i Sverige insåg Socialdemokraterna att de inte ensamma kunde klara krisen. Andra grupper, främst bönderna, led också svårt av den dåliga ekonomin.
    I Tyskland var 1930-talets socialdemokrater förlamade. De var renläriga marxister som såg hur kapitalismen nu låg och flämtade på sin dödsbädd. Man skulle inte göra något för att rädda kapitalismen, utan bara vänta ut dess död. Det var viktigare att hålla sig till den rätta teorin än att se verkligheten. Och sen när det var för sent satt nazisterna vid makten och vägen mot världskrig och förintelsen var utstakad.
    Ett omfattande reformprogram med expansiva ekonomiska åtgärder som fackföreningarna lade fram, WTB-planen, efter sin upphovsman Wladimir Woytinsky. Denna plan var en variant av det som Wigforss lanserade i Sverige, underfinansierad budget, där de upplånade pengarna skulle användas till bland annat statliga arbeten. Partiet förkastade WTB-planen som senare övertogs av nazisterna och lanserades av ”vänsternazisten” Gregor Strasser. (Senare skulle dock Strasser avrättas av Hitler.)
    De tyska socialdemokraterna gav i riksdagen ett passivt stöd till de borgerligas (i huvudsak de någorlunda demokratiska högerpartierna) åtstramningspolitik. Dessutom hade partiet en fiende till vänster i det tyska kommunistpartiet.
    I Sverige insåg Socialdemokraterna att arbetarna bara med stöd av andra grupper kunde genomföra en reformpolitik. En socialdemokratisk minoritetsregering efter valet 1932 behövde stöd av något borgerligt parti. Det blev Bondeförbundet. Par-Albin Hansson och Axel Pehrsson-Bramstorp blev symboler för ”kohandeln”.
    En expansiv politik signerad finansministern Ernst Wigforss som hånades av de professionella ekonomerna och de borgerliga partierna, lanserades och efter bara några år var den en framgång och flera av dess motståndare fick medge att de haft fel.
    Elmbrant hyllar Ernst Wigforss, akademikern som inte var ekonom, utan specialist på halländska diftonger, som hans kritiker brukade framhålla. Elmbrant visar att det var Wigforss själv som utformade den ekonomiska politiken. Han hade läst på och lagt till egna slutsatser. Han var först att lansera de teorier som Keynes arbetade med som praktisk politik. Elmbrant avfärdar många av de professionella ekonomer som velat ta åt sig äran för denna framgångsrika ekonomiska politik som t ex Gunnar Myrdal och hela den s. k. Stockholmsskolan.
    Men hur står det till med parallellerna mellan dagens ekonomiska kris och 30-talets? På en viktig punkt är Elmbrant mycket tydlig. Den politik som idag förordas av EU och framförallt Tyskland är samma sorts åtstramningspolitik, samma tendens att vänta ut krisen och samma rädsla för att en expansiv ekonomisk politik kan leda till en inflation av tysk 1920-tals modell.
    Denna tanke går inte Elmbrant in så djupt på här, men i sina böcker om Greklandskrisen och EU: ”Europas stålbad” och ”Det skulle bli så bra” har han utrett denna fråga och också fördjupat kritiken mot EU:s åtstramningspolitik, eller rent av utsvältningspolitik.
    Elmbrant listar en rad punkter som man måste se upp med. Lärdomar man kan dra från 30-talet och framförallt från det tyska misslyckandet att stoppa nazismen. En är att man inte ska samarbeta med extremister. I Tyskland släpptes Hitler fram för att man trodde att man skulle kunna tämja honom. Det gick som bekant inte.
    En annan viktig fråga är att man inte ska tro att demokratin är en gång för alla vunnen. I Tyskland gick det mycket snabbt för Hitler att avskaffa den när han var vid makten.
    Elmbrant menar också att det är socialdemokratin som borde gå i spetsen för att bryta det politiska och ekonomiska dödläget. Så gjorde de svenska socialdemokraterna på 30-talet. Men den europeiska socialdemokratin är i kris idag. Djup kris skriver Elmbrant.
    Motsättningarna mellan höger och vänster har tonats ner. Det har gett utrymme för andra krafter att lansera andra motsättningar efter etniska linjer och öppnat för auktoritära lösningar. Det har i sin tur öppnat för andra krafter, en högerextremism med rasistiska inslag som talar om en välfärd som grundas på en Folkgemenskap, dvs tillgänglig bara för dem som har rätta gener och rätt kulturell bakgrund.
    Elmbrant är oroad över utvecklingen. Han ser obehagliga likheter mellan 1930-talet och dagens situation. Men det som behövs idag är samma enkla mål som då. Ökad efterfrågan i ekonomi och att sammanhållningen i samhället stärks. Men han tycks tveka om Socialdemokratin är kapabel att klara det idag.
    Det som krävs är inget mindre än att politiken måste gå i spetsen och ta kontrollen över kapitalet, skriver Elmbrant. Han menar att det är socialdemokraternas uppgift att rädda kapitalismen. Den kanske inte är döende idag, men rejält krasslig.
    
 
 
Källa:  Björn Elmbrant: Innan mörkret faller (Atlas)
 Info
 
 
 
Se också:
 
Så skapades börsbubblan
Elmbrant, Björn: Dansen kring guldkalven. Så förändrades Sverige av börsbubblan
Mehr och kärleken till Stockholm
Elmbrandt, Björn: Stockholmskärlek - en bok om Hjalmar Mehr
Euron - en konstruktion för vackert väder
Elmbrant, Björn: Europas stålbad
Det är bankerna, stupid!
Elmbrant, Björn : Det skulle bli så bra - euron och hotet mot demokratin
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se