Ämnen
 
Arbete
Bostad
Ekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Idrott
Kulturpolitik
Massmedia
Etik och religion
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
21 augusti 2014
 
 
Politikerna och litteraturen
 
Litteraturprofessorerna Forslind och Ohlsson har studerat vad några politiker använder litteraturen till. Statsminister Reinfeldts bekännelse att han läste Läckbergdeckare på semestern är utgångspunkten för deras resonemang.
 
Att Reinfeldt omtalade vid en pressträff i Rosenbad efter sommaren 2011 att han läst fyra deckare av Camilla Läckberg väckte en del uppståndelse. Många kultursidor raljerade över statsministerns dåliga litterära smak. Det gör nu inte Forslid och Ohlsson. De tycker inte om uppdelningen i ”hög” och ”låg” litteratur. Litteraturen har så många andra kvaliteter än just den traditionellt ”litterära”.
    Och tycks de mena, hur skulle det se ut om Reinfeldt kom ut och förklarade att han läst Kafka på sommaren. Då skulle han ju på ett irreparabelt sätt distansera sig från ”folket”. Läser han Läckberg däremot är han som vanligt folk.
    Men genom att läsa deckardrottningen Läckberg så visar statsministern att han saknar bildning i klassisk mening. Det hävdar Aftonbladets Fredrik Virtanen som i en kolumn angrep och raljerade över Reinfeldts läsvanor. Den kolumnen blir utgångspunkt för ett långt resonemang av Forslid och Ohlsson om litteraturens roll hos politikerna.
    Alla politiker tycks vara överens om litteraturens och böckers värde. Men vad man läser är inte så noga. Men att en statsminister läser en deckardrottning utan större litterära förtjänster visar att de centrala politiska aktörerna rört sig långt från ett klassiskt bildningsideal som det formulerades av Humboldt och Goethe. En bildning som kompletterade utbildningen till ett visst yrke och var lika nödvändig som yrkesutbildningen.
    Men litteraturen, (jag undrar om inte författarna egentligen menar böcker, dvs en bunt papper mellan hårda pärmar) kan betyda så mycket mer än att vara ett tecken på bildning. Litteraturen kan ha många värden förutom det estetiska, språket t ex och de kunskaper om t ex samhället den förmedlar. Den kan också ha emotionellt värde och socialt värde, vilket definieras som att läsningen av en viss bok erbjuder en social gemenskap.
    Och här erbjuder ju storsäljare som Läckbergs deckare en stor gemenskap och ett stort värde. Ju fler läsare desto större gemenskap vilket ökar dess sociala värde. Försäljningssiffror och hur mycket författaren tjänar skulle enligt Forslid och Ohlsson öka bokens värde. Och, misstänkte en del av kritikerna av Reinfeldts val av sommarläsning, även tilltala Reinfeldts nyliberala ideal. Rikast vinner.
    Forslid och Ohlsson diskuterar också några politiker med litterära ambitioner. Ja, även Reinfeldt har ju skrivit böcker, som nu bara tycks finnas i piratupplagor, eftersom de idag inte skulle passa den bild statsministern ger av sig själv.
    Författarna tar t ex upp och refererar långa stycken ur Jimmy Åkessons bok Satis polito. Utgångspunkten är att Åkesson valt den litterära formen för att presentera en mer aptitlig bild av sig själv och sitt parti än den gängse. Behöver man vara litteraturprofessor för att komma på en så ”genial” tanke?
    En annan politiker med författarambitioner är förre justitieministern Thomas Bodström. I och med att han skrivit några böcker, politiska skildringar av regeringsarbetet och deckare, har han blivit en ”politisk celebritet”. Utan medier inga celebriteter, skriver Forslid och Ohlsson.
    Bodström är uppväxt i en politikerfamilj, pappa Lennart var ju utrikesminister och TCO:s ordförande. Han har spelat allsvensk fotboll i AIK och är känd advokat. Med böckernas hjälp stärktes bilden av celebriteten Bodström. Eller om man så vill ”varumärket Thomas Bodström”.
    Särskilt djupt kommer nu inte författarna i sina analyser. Inte heller får man till det när man studerar den mejlväxling mellan dåvarande s-ordföranden Håkan Juholt och författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN några månader innan Juholt avgick. Där avhandlas något djupare frågor om litteratur. Juholt hade dessförinnan argumenterat för kulturens stora betydelse både i samhället i stort och för honom personligen. Juholt skrev en recension i Sydsvenskan av Malmö Operas uppsättning av Les Misérables som väckte uppseende då han drog paralleller med dagens alliansstyrda Sverige med 1800-talets Paris, för att visa att valfrihetssamhället leder till misär och ökade samhällsklyftor.
    Även om Juholt svingade vilt och gjorde överdrifter visade han också både på kunskap och intresse och engagemang för kulturella yttringar och en vilja att koppla samman dem med samhällsutvecklingen.
    ”Statsministerns sommarläsning” är väldigt lös i konturerna. Texterna binds på något sätt ihop av att det finns ett förhållande mellan politik och litteratur. En slutsats är att dagens politiker inte alls har samma läslust av klassisk litteratur som tidigare generationers Erlander eller Palme. En annan slutsats författarna drar är att eftersom politiker ser ett värde i litteratur så finns anledning till optimism om ”litteraturens framtid inom politiken och dess roll i det offentliga samtalet”.
    Men det kräver förstås en omdefiniering av vad som är litteratur och bildning. Forslid och Ohlsson vill i sitt svar på frågan om vad som är litteratur ge betydligt större vikt åt sådant som ekonomisk framgång och försäljningssiffror. Men som sommarläsning är deras bok knappast att rekommendera, ej heller höst-, vinter- eller vårläsning.
 
 
Källa:  Forslind, Tribjörn och Ohlson, Anders: Statsministerns sommarläsning - om politik, litteratur och bildning (Roos & Tegnér)
 Info
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se