Ämnen
 
Arbete
Bostad
Ekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Idrott
Kulturpolitik
Massmedia
Etik och religion
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
28 augusti 2014
 
 
Om Kurt Salomonson
 
Idag är det tyst om de svenska arbetarförfattarna. Men inte helt tyst. Litteraturvetarna skriver nämligen avhandlingar. Kurt Salomonson gruvarbetare på femtiotalet, senare en viktig intellektuell arbetarförfattare, skildrade i sina romaner fabrikslivet, förtrycket och det alienerade industriarbetet och han riktade också skarp kritik mot arbetarrörelsens byråkratiska överbyggnad. Han var syndikalist och illa omtyckt av dåtidens sossepampar. Långt senare har han fått upprättelse. Ivar Lo hjälpte till. Nu är Salomonson aktuell som föremål för en litteraturhistorisk avhandling, som Jan-Ewert Strömbäck har läst med stort intresse.
 
För några år sedan satt jag i ABF-huset i Stockholm och lyssnade på ett seminarium om Kurt Salomonson (född 1929) och dennes författarskap. Det var en intressant, om dock stundom absurd, kväll. Arrangör vara Kurt Salomonsonsällskapet, vid tidpunkten det enda litterära sällskapet där objektet för intresset fortfarande fanns i livet (numera existerar det fler, Jan Myrdalsällskapet till exempel).
    Huvudpersonen var närvarande kring det avlånga sammanträdesbordet i egen stoisk person. Jag minns att jag reagerade när talare och åhörare fastnade i någon detalj i någon roman och svävade ut i olika tolkningar - det kan ha handlat om skillnaden mellan social roman och arbetarlitteratur - utan att någon för ett ögonblick kom sig före att fråga den närvarande författaren vad han kan ha menat med den eller den formuleringen. Kurt Salomonson satt tyst kvällen igenom.
    Denna scen tänker jag på under läsningen av Carl-Eric Johanssons intressanta, lättillgängliga och mycket grundliga avhandling Brutal social demaskering (Tammerfors universitetspress, 346 sidor). En av Salomonsons egenskaper är att vara på plats, men samtidigt vid sidan om, en traditionell intellektuell men ändå inte självklar hållning. Mannen utanför är också titeln till en av hans kontroversiella romaner (1958), kontroversiell utifrån fackföreningsrörelsens ledningars perspektiv.
    När debutboken Hungerdansen (1955) och inte minst Grottorna (1956) kom ut lät inte reaktionerna vänta på sig. Uppståndelsen blev stor och mitt i allt fanns en tyst iakttagande Salomonson.
    Jag besökte seminariet, eftersom jag då skrev min biografi om en annan svensk, radikal, syndikalistisk arbetarförfattare med egen brutal erfarenhet från produktionen, Folke Fridell. När jag gjorde något inlägg, kom den där känslan av att ha svurit i kyrkan. Hur kan någon överhuvudtaget jämföra Kurt Salomonson och Folke Fridell på en och samma dag?
    Jodå, det går alldeles utmärkt, och en av de mest tänkvärda påminnelserna i Carl-Eric Johansons avhandling är att de båda har och hade så starka beröringspunkter med varandra. Detta påpekade också var och varannan recensent av Salomonsons verk. Jämförelsen med föregångaren Fridell var självklar, och i den mån det gjordes en värderande jämförelse utföll den inte sällan till fyrtiotalisten Fridells fördel. Senare kom det att bli närmast tvärtom, vad estetiken beträffar, vilket skulle kunna vara ett forskningsämne i sig.
    Båda hade samma utgångspunkt i det förtryckande, odemokratiska och alienerande industriarbetet som motiv - och gestaltningen av arbetarrörelsens byråkratiska makthavare som motiv. Båda drog sig inte heller för att kritisera sina egna, det vill säga arbetarna längst ner i hierarkin. Hos Fridell flödade till och med rena öknamn; maskinbetjänterna kallades väldresserade apor.
    Det som Kurt Salomonson är ensam om är den geniala berättarmetoden, det fiktiva reportaget. Detta grepp att skildra miserabla arbetsmiljöer och olyckor kunde få prosan att intill förväxling påminna om ett dokumentärt reportage. Detta kunde förvirra mer än en kritiker på den tiden, särskilt Olof Lagercrantz. En av pinsamheterna kring Lagercrantz var för övrigt att denne felaktigt hävdade att romanen Grottorna utspelades på ett kraftverksbygge, inte i gruvor.
    Både gruvarbetaren Salomonson och textilarbetaren Fridell blev uppskattade publicister i syndikalistiska Arbetaren.
    Trilogin med i synnerhet verket Skiljevägen gjorde att Kurt Salomonson för lång tid blev persona non grata inom socialdemokrati och fackföreningsrörelse. Faktum är att det dröjde till 1989 innan han fick upprättelse, detta när arbetarlitteraturens nestor, Ivar Lo-Johansson, såg till att juryn för Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris tilldelade Salomonson priset. Det smärtade nog en och annan LO-bas, även om självinsikten nu börjat hinna ifatt verkligheten.
    Stigmatiseringen drabbade för övrigt också Folke Fridell, men denne fick upprättelse i form av ett honom tillägnat seminarium i Göteborg, om demokrati i arbetslivet, i samband med sin 80-årsdag - detta på initiativ av LO:s alltid passionerade kulturombudsman Bertil Jansson och dåvarande ordföranden i Smålands författarsällskap, Torgny Lindgren.
    När avhandlingsförfattaren sparsamt kommenterar recensionerna, händer det att han utgår från ett förväntat samband med tidningarnas politiska färg. Och han kallar Allan Lind, redaktören för LO-tidningens föregångare, för rörelsefunktionär med den politiska uppgiften att försvara rörelsen mot angrepp. Jag reagerar mot detta och vill invända att journalistikens och kulturjournalistikens självständighet var lika stor på 50- och 60-talet som idag. Inte desto mindre måste jag medge av Carl-Eric Johanssons genomgång att omdömena om Salomonsons böcker faktiskt till stor del följer respektive husorgans ideologiska hemvist.
    Kartläggningen är minutiös. Den placerar Salomonson och mottagandet av hans verk i ett samtida litterärt, politiskt och offentligt sammanhang – även om det gärna kunde ha varit ännu mer av den varan. Mer tematiska än kronologiska genomgångar hade troligen gjort sammanhanget tydligare. En annan, mindre invändning gäller de katalogiserande överskrifterna. Är den akademiska formalistiska styrningen fortfarande så stor att avhandlingsförfattare känner sig tvingade att använda etiketter i stället för vägledande och intresseväckande rubriker?
    Av de hundratals recensioner och recensenter som refereras i avhandlingen, vars titel för övrigt är lånad från en formulering av Karl Vennberg, ska avslutningsvis återges ett omdöme från Per Persson i Dala-Demokraten (11 november 1959) omdöme. Han ansåg att Kurt Salomonson ”trängde under ytan på den skenbara jämlikhetens prydliga fasad och blottlade olikheterna och avvikelserna, inte minst genom en förträfflig människoskildring.” Salomonson lyfte enligt Persson fram något närmast arketypiskt för tiden, nämligen standardjäktslaven, en gestalt som var fullt jämförbar med Fridells porträttering på sin tid av maskinslaven och Ivar Lo-Johanssons jordslav.
    Apropå att välja mellan de två författare som mer än några andra gestaltat alienationen hos dem längst ner i arbetslivet, Folke Fridell eller Kurt Salomonson, väljer jag - just det - Folke Fridell och Kurt Salomonson.
 
 
Tommy Steele eller Elvis Presley, Beatles eller Rolling Stones, Husqvarna eller Singer, Kurt Salomonson eller Folke Fridell? Livet är fullt av val och motsättningar, inte sällan krystade eller omotiverade – för att inte säga irrelevanta.
 
Källa:  Carl-Eric Johansson: Brutal social demaskering (Tammerfors universitetspress)
 Info
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se