Ämnen
 
Arbete
Bostad
Ekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Idrott
Kulturpolitik
Massmedia
Etik och religion
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
13 mars 2014
 
 
Är nya medier moderna?
 
Lennart Weibull, mkv-professor från Göteborg, ifrågasätter att vi befinner oss mitt i en medierevolution. Medielandskapet har visserligen utvidgats. Men fortfarande är tidningsläsningen på papper vanligare än på nätet, och vi använder oftare tv- och radioapparater än datorn. Vad som har hänt är faktiskt att teve har blivit det dominerande mediet. Och de sociala medierna är knappast några massmedier. Snarare ersätter de brev, telefon och mänskliga möten, menar nestorn inom svensk masskommunikationsforskning.
 
Lennart Weibull har kommit till den punkt sin yrkeskarriär där han kan summera fyra decenniers medieutveckling och medieforskning, som han själv har varit en del av. Han tecknar de stora linjerna.
    På sjuttiotalet blir en stark dagspress mindre partipolitisk och teve blir det stora mediet.
    Under åttiotalet introduceras ny teknik i form av video, kablar och satelliter. Inledningsvis stärker radio och teve sin ställning. Dagspressen lever gott på en expanderande reklammarknad. Men mot slutet av årtiondet dyker Stenbeck upp med TV3 och utmanar det svenska TV-monopolet.
    Public servicemodellen hade inte bara utgjort ett skydd för etermedierna; modellen med reklamfri radio och teve innebar också att dagspressen ostört kunde ta hand om 80 procent av inkomsterna på annonsmarknaden. Och reklamkakan växte hela tiden. Dagspressens annonsinkomster mer än fördubblades mellan 1975 och 1990. Men de följande åren skulle situationen försämras drastiskt.
     Nittiotalet började med en djup ekonomisk kris och en borgerlig regering. A-presskoncernen kollapsade. Reklamfinansierad teve och radio introducerades och dagspressen stagnerade, inte bara på grund långkonjunkturen utan främst därför att tidningarna förlorade annonsinkomster till den nya kommersiella teven.
    Tidningarna kunde till en början kompensera detta inkomstbortfall med höjda prenumerationspriser. Men det höll inte i längden. Många yngre och stora invandrargrupper blev aldrig betalande tidningsprenumeranter.
    Under nittiotalet utökade familjen Bonnier sitt medieimperium genom köp av tidningar utanför Stockholm, bla Sydsvenskan, och genom att gå in som största ägare i TV4. Familjen Hjörnes Stampen har vuxit och tagit betydande marknadsandelar på tidningsmarknaden. 2010 kontrollerade de två tidningsfamiljerna halva svenska tidningsupplagan. Jan Stenbeck startade gratistidningen Metro och fortsatte att utveckla sina kommersiella tevekanaler.
    Den viktigaste förändringen i ett politiskt perspektiv är att socialdemokraterna inte längre äger några egna tidningar. Tidningen Arbetet, den äldsta, största och bästa tidningen lät man gå i konkurs kring år 2000. Aftonbladet såldes till Schibsted, och de socialdemokratiska andratidningarna runt om i landet har blivit uppköpta av sina borgerliga konkurrenter på utgivningsorterna. Idag råder det bara konkurrens mellan tidningar med olika ägare på tre orter utanför Stockholm.
    I mars år 2000 sprack den finansiella IT-bubblan, men teknikutvecklingen gjorde inte halt. Vid den här tiden etableras flera framgångsrika medieföretag: Google som sökmotor (1998), Skype för bildtelefoni (2003), Facebook som ett ”socialt medium” (2004), Youtube som film- och videomedium (2005) och Spotify som tillhandahållare av musik (2008).
    Lennart Weibull skriver att dessa företag knappast är att betrakta som medieföretag i konventionell mening men att deras vidareutveckling av nätets interaktiva potential och kommersiella möjligheter ändå fick stora effekter på de traditionella medierna.
    Under 2000-talet har teve fortsatt att växa: Vi har fått mycket fler tevekanaler, mer profilerade kanaler och ett mer splittrat men inte minskat tevetittande. Sport och underhållning har kommit att dominera i TV3 där tv-serier, långfilmer och olika typer av underhållning står för drygt 90 procent av utbudet. TV4-programmen som sedan sju år tillbaka är helägt av Bonnierfamiljen har ett mer blandat innehåll. Även SVT:s olika kanaler som har anpassats till olika tittarkategorier: SVT1 sänder blandprogram och tv-serier, TV2 har en mer faktaorienterad profil; och Barnkanalen, Kunskapskanalen och STV24 har sina egna målgrupper.
    Teve har vuxit som reklammedium. Även internet har tagit hand om en allt större andel av reklamintäkterna. Och det har gått ut över dagspressen som de senaste åren förlorat både prenumeranter och annonsörer.
    Lennart Weibulls exposé över de senaste fyrtio åren illustreras med diagram över reklamkakan, publiksiffror, tidningarnas vinstmarginaler, hushållens innehav av olika medietekniska apparater, publikens tittar- och lyssnartid och andel av befolkningen som läser olika typer av dagstidningar.
    Weibull nämner avslutningsvis två brytpunkter. År 2005 hade de prenumererade tidningsupplagorna sjunkit under 70-procentsnivån och samtidigt hade fler hushållen skaffat sig fast internetuppkoppling. År 2012 passerade nätannonseringen dagspressannonseringen på papper.
    När Lennart Weibull har markerat dessa tecken i tiden byter han tidsperspektiv. Han spanar inte framåt utan iakttar det samhälle vi befinner oss i och hur det har vuxit fram. Han gör en totalbedömning och skriver att det är trots allt de traditionella plattformarna som ännu dominerar. Tidningsläsandet på papper är vanligare än på nätet. Och han skriver faktiskt så här om teven: ”Utmärkande för de gångna decennierna är dels att televisionen blivit det dominerande mediet, dels att det skett en kraftig utvidgning av medierummet genom att nya tekniker kommit in, inte sällan imiterande äldre medieformer.”
    Lennart Weibull är här inne på samma tankegång som flera andra svenska massmedieforskare. Olle Findahl, tidigare professor vid Umeå universitet, har undersökt hur mycket tid publiken använder för läsning av tidningar på papper respektive på datorn, och hur mycket tid som ägnas teveprogram som sänds via teveapparaten respektive via dator. Det visade sig att de traditionella plattformarna var ungefär fem gånger starkare än de digitala (se artikeln ”Gammelmedia dominerar”).
    Michael Karlsson och hans forskarkollegor vid Karlstad universitet har undersökt vilken politisk betydelse partiernas hemsidor, bloggar, facebooksidor och twitter hade i 2010 års valrörelse. De konstaterade att de sociala medierna knappt hade någon politisk genomslagskraft alls. (se ”Digitala medier är politiskt betydelselösa”)
    Lennart Weibull gör för sin del en klar distinktion mellan det som brukar kallas ”sociala medier” och traditionella massmedier (som har en professionell organisation och inhämtar, bearbetar och publicerar information). Han skriver att de ”social medierna” snarare är att betrakta som nätverk än som medier. De ersätter eller kompletterar brev, telefon och mänskliga möten. Det som gör att man ändå måste ta hänsyn till de ”sociala medierna” i en analys av massmedielandskapet är att den verksamheten ofta sker inom ramen för stora koncerner som sysslar med informationsförsörjning.
    
 
 
Källa:  MedieSverige 2014 - Statistik och analys
 Info
 
 
 
Se också:
 
Gammelmedia dominerar
Svenskarna och internet
Digitala medier är politiskt betydelselösa
Michael Karlsson, Christer Clerwall och Ulf Buskqvist : Digitala medier, public relations och strategisk politisk kommunikation (i Kampen om opinionen, Strömbäck o Nord red)
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se