Utredningar
Kommittédirektiv
SOU
Ds
Kommittéberättelsen

Regeringen
Propositioner
Skrivelser

Riksdagen
Utskott
EU-nämnden
Beslut i kammaren
Protokoll i kammaren
Riksdagsdebatter

EU
EU-förslag
EU-lag
EU-mål
EU-toppmöten
EU i riksdagen


Recensioner
År


Sök i politiken.se:
   
29 april 2015
 
 
Euroafrika - en bok om EU:s koloniala och rasistiska förhistoria
 
Varför blev EU till? Två svenska samhällsvetare kommer med egen teori i ny bok: för att rädda det europeiska kolonialväldet i Afrika! Men resonemangen gnisslar när de konfronteras med utvecklingen på 1950-talet, skriver Christian Andersson i sin recension. Historiker menar i allmänhet att EU är ett barn av det kalla kriget.
 
Vad är EU egentligen för en fågel? Hök eller duva? I sin bok ”Eurafrika. EU:s koloniala rötter”(Leopard) vill statsvetaren Peo Hansen och litteraturvetaren Stefan Jonsson göra upp med myten om EEC/EG/EU som fredsprojekt efter Andra världskrigets förödelse. Starten 1950 innebar att krigsindustrins viktigaste råvaror, kol och stål, började förvaltas gemensamt. Men att beskriva EU:s framväxt i sådana termer är enligt författarna bara dimridåer. I själva verket skulle den europeiska integrationen ha kommit till för att Europas koloniala imperier skulle förbli europeiska. Kolonialismen skulle rädda Europa. Idén att Europa behöver Afrika för att kunna matcha amerikanska och euroasiatiska supermakter har enligt författarna djupa historiska rötter.
    Hansen & Jonsson tar avstamp i 1800-talet för att illustrera hur idén om Eurafrika ständigt dyker upp som politisk vision. Den går ut på att Europa behöver Afrika för att exportera sitt befolkningsöverskott och för att komma åt råvaror till ett billiga pris. Bara tillsammans med Afrika skulle Europa kunna hålla stånd mot de allt mäktigare amerikanska och euroasiatiska imperierna. Expansion i Afrika var ”ett sätt att ingjuta ny energi i Europa och trygga dess framtida existens som social, ekonomisk, geopolitisk, historisk och rasmässig enhet”. Det överlägsna Europa skulle hjälpa det underlägsna Afrika, ”den vite mannens börda”. För att beskriva denna politiska vision använder sig författarna av ett rikt bildmaterial, bilder på kartor och pamfletter från 1900-talet, som alla har det gemensamt att de illustrerar den geopolitiska idén om det sammanvävda Eurafrika.
    Men författarnas ambition sträcker sig betydligt längre än till att göra en kritisk diskursanalys av Afrikabilden i det europeiska 1900-talets geopolitiska visioner. De hävdar att diskursen ”Eurafrika” så småningom resulterade i ett GEMENSAMT europeiskt politiskt projekt: det politiska, ekonomiska och militära samarbetet inom ramen för de nya europeiska institutioner, som kom till efter Andra världskriget (inte bara EEC/EG/EU utan också Europarådet, OECD och Nato).
    Boken är överdådigt dokumenterad. Notapparaten är på över 40 sidor. Litteraturlistan är på tjugo. Texten är synnerligen detaljrik och inte helt lättläst (vilket också kan bero på att den är översatt från det engelska originalet). Materialet är fascinerande, särskilt när man tagit sig igenom 1800-tal och Första världskrig och kommit fram till tiden efter Andra världskriget. Då är vi nämligen framme vid de europeiska institutioner, som vi lever med än idag.
    Problemet för Hansen och Jonsson är att visa att Eurafrika inte bara var politisk retorik och kolonial hybris utan också gemensam realpolitik, med konkreta effekter för det europeiska samarbetsprojektets utformning. Man kan nämligen mycket väl läsa boken med stor behållning utan att köpa författarnas långtgående slutsatser. I själva verket är det en annan slutsats som ligger mycket närmare till hands, nämligen att Eurafrika framför allt var ett franskt nationellt projekt. För Frankrike handlade det om nationell status (”la Gloire”), om att rädda det franska kolonialväldet och den fallfärdiga franska efterkrigsekonomin. Det projektet har sedan länge ett etablerat namn, som inte alls diskuteras i boken, nämligen ”Françeafrique”.
    Om ”Franskafrika” har det skrivits spaltkilometer och många lärda analyser. Det franska kolonialväldet var till skillnad från det engelska totalt, dvs. det byggde på en fransk världsbild, fransk förvaltning, franskt utbildningssystem och med det franska språket i centrum, ”la francophonie”. Det garanterades genom ett pärlband av franska militära baser. På den vägen är det. Västafrika sitter fortfarande fast i ett centraliserat franskt utbildningssystem, i en trög fransk byråkratimodell och i ett behov av fransk militär. Under senare år har Frankrike intervenerat militärt i länder som Mali, Centralafrikanska republiken och Elfenbenskusten. De ekonomiska banden med ”Metropolen” har däremot försvagats.
     Det engelska kolonialsystemet härskade från toppen – ofta genom lokala makteliter. Det franska flyttade över en samhällsmodell. Dessutom var flera franska områden bosättarkolonier. Det gällde främst Algeriet, som juridiskt sett inte var en koloni utan en integrerad del av moderlandet i form av tre franska departement. I Algeriet fanns en fransk arbetarklass och t.o.m. ett starkt franskt kommunistparti, som länge motsatte sig landets självständighet. Den som har förläst sig på Karen Blixen kan få intryck av att också brittiska Kenya var en bosättarkoloni. Men det var det inte. Det var ett privilegiesamhälle för en liten grupp vita.
    Det är riktigt att det finns en passus om ”utvecklingen av den afrikanska kontinenten” i den plan som startade hela EU-processen, den franske utrikesministern Robert Schumans berömda deklaration den 9 maj 1950 (som EU firar med Europadagen). Författarna gör en poäng av detta. Men denna anspråkslösa referens till Afrika kan knappast tolkas som en eurafrikansk doktrin. Referensen till Afrika i Schumandeklarationen kom med för att den franske justitieministern René Mayer hade fått läsa ett utkast i förväg och lyckats peta in ett tillägg. Mayer tänkte nog mest på sina egna väljare. Hans valkrets var Constantine i östra Algeriet.
    Det är också en detalj, men en detalj som författarna missat. I nio år var Frankrike engagerat i ett hopplöst kolonialkrig i Indokina. Nederlaget vid Dien Bien Phu 1954 innebar slutet. De sista åren stod amerikanarna för 80 procent av de franska krigskostnaderna . Det var en gigantisk mellanstatlig muta för att Frankrike skulle gå med på tysk återupprustning, vilken var fundamental för den amerikanska strategin att kunna möta ett sovjetiskt anfall i Europa. Detta var när det kalla kriget var som kallast. Efter Andra världskriget hade Sovjetunionen flyttat fram sina militära gränser hundratals mil mot Västeuropas hjärtland. Ryssarna försökte tvinga Västmakterna ut ur Berlin med en blockad. I Korea slogs USA och FN mot kommunisterna i norr. Folkrepubliken Kina hade bildats 1949, den sovjetstyrda Warszawapakten 1955. Ett år senare invaderade Sovjetunionen Ungern samtidigt som USA och Sovjetunionen tvingade Frankrike och Storbritannien att stoppa sitt fälttåg i Egypten.
    Den tyngsta invändningen mot författarnas konstruktion av Eurafrika som ett gemensamt europeiskt geopolitiskt projekt på 1950-talet är att majoriteten av de sex grundarländerna inte längre hade några kolonier. Luxemburg hade aldrig haft några. Västtyskland hade förlorat sina redan efter Första världskriget, Italien efter Andra världskriget. Nederländerna hade förlorat sin viktigaste koloni, Indonesien, 1949. Belgien var på väg ut ur det utarmade och förtryckta Kongo. Dessa länder – med undantag för Belgien – hade ingen som helst lust att stötta Frankrikes koloniala äventyr, varken i Asien eller i Afrika. Frankrike lyckades ändå till slut associera sina kolonier till den gemensamma marknaden i Romfördraget 1957. Men bara ett par år senare var det franska kolonialväldet upplöst. De europeiska staterna kunde koncentrera sig på att utveckla den egna gemensamma marknaden. Det skulle ändå ta tjugo år.
    När den femte republiken 1958 avlöste den fjärde i Frankrike blev det än tydligare att Afrika var ett nationellt franskt intresse. De Gaulle bejakade den gemensamma marknaden men inte politisk och militär överstatlighet. Hans desperata försök att lyfta Algeriet ekonomiskt och socialt efter 130 års försummelser genom den s.k. Constantineplanen misslyckades. Kriget i Algeriet blev allt mer en belastning för Frankrike, inte bara i FN, där de alliansfria staterna blivit mer tongivande, utan också i Europa. Sommaren 1962, efter sju års krig, blev Algeriet självständigt. Att ett gemensamt ”Eurafrika” skulle ha varit något annat än politisk retorik och kortsiktig taktik för de flesta icke-franska politiker, lyckas Peo Hansen och Stefan Jonsson inte riktigt övertyga läsarna om. Däremot visar de att europeiska politiker under 1900-talet i stor utsträckning ägnade sig åt rasistiska illusioner och allmänt skitsnack. Det är tillräckligt skrämmande.

 
 
Källa:  Peo Hansen och Stefan Jonsson: Eurafrika. EU:s koloniala rötter (Leopard)
 Info
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se