Ämnen
 
Arbete
Arbetsliv
Arbetsmarknadspolitik
Arbetsrätt
Internationella arbetsmarknadsfrågor
Arbetslöshet
Bostad
Ekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
10 april 2014
 
 
Den privata vårdfabriken
 
Kristina Mattsson har skrivit en mycket viktig bok om den offentliga verksamhetens anpassning till marknadsekonomi och nyliberalism. Orsaken är privatiseringarna av vård, skola och omsorg som pågått sedan 1990-talet. Den dåvarande regeringen Bildt släppte lös en svårkontrollerad djävul vid namn NPM i välfärdsfabriken, konstaterar hon. Recension Åke Svidén.
 
Mattssons bok ställer stora frågor och man behöver inte instämma i allt hon skriver för att inse att hon skildrar en samhällsutveckling som på något sätt har gått över styr. När verksamheter som vård och skola privatiseras och konkurrensutsätts, så ökar behovet av kontroll. Undervisningen i skolan ska ske så att målen uppfylls i alla skolor, privata eller kommunala, vinstdrivna eller ej.
    Det är den här kontrollapparaten, NPM(=New Public Management), som är ”djävulen i välfärdsfabriken”. Den stjäl tid från den egentliga verksamheten. Vårdpersonal och lärare, alla ska de dokumentera sina åtgärder. Men det som ska dokumenteras är inte alltid det som är centralt inom respektive profession, utan det som kontrollsystemen frågar efter, dvs det som är mätbart. Pseudokvantiteter har idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat det när ”komplexa kvalitetsaspekter stöps om till platta siffror.”
    Man kan säga att Mattssons bok är en fortsättning eller fördjupning av Maciej Zarembas reportageserie i Dagens Nyheter om hur vården styrs utifrån NPM. Det är ett system utvecklat för att styra offentliga verksamheter i nyliberal anda, fast det officiellt heter att de ska bli mer effektiva och säkra kvaliteten. Men de yrkesverksamma i en viss bransch, skola eller vård t ex, inte har något inflytande över hur styrprocessen ska gå till. Systemet är frikopplat från deras specifika kunskaper och yrkesetik. Systemet går i stället ut på att styra in verksamheten så att den underordnas ett och samma styrsystem. Vårdens eller skolans speciella förutsättningar har ställts åt sidan.
    Så är i varje fall den bild som Mattsson förmedlar.
    Mattsson varvar reportage från olika verksamheter, skolor, sjukhus och hemtjänsten. Alla hon talar med berättar om ökad stress, ökad tidspress och hur ansvaret trycks allt längre ner i hierarkierna. Den som inte klarar av det ökade ansvaret, som ofta innebär att tvingas prioritera bort säkerhetsfrågor i vården, så att underbemanning och anställningsstopp på förlossningsavdelningar blir följden, uppmanas helt enkelt att flytta, eller uttryckt mer i klartext: sparkas.
    Samtidigt som ansvaret för verksamheten trycks nedåt i systemet så flyttas makten över resurserna, pengarna, allt högre upp i hierarkin. Ansvaret tycks alltför ofta handla om att hantera sparbeting. Som är beslutade långt ovanför de ”ansvarigas” nivå.
    Men bilden är nu inte så enkel. Mattsson är noga med att betona att det finns ett behov av transparens i den offentliga sektorn. Inom sjukvården är det till exempel viktig att dokumentera vilka åtgärder som genomförs, för att kunna utvärdera vad som är effektivt så att man i alla delar av landet kan få den vård som har de bästa effekterna.
    Och många av dem hon talar med delar den uppfattningen. Men samtidigt som de ska rapportera mycket mer så får de mindre tid över till den egentliga verksamheten. Lärarnas tid att förbereda lektioner och hjälpa elever naggas i kanten. Sjukvårdspersonalens tid med patienterna kan bli lidande.
    Och som om inte det vore nog kan man på många håll berätta om datasystem som inte fungerar. Lärare som måste logga in i flera olika system för att genomföra all den rapportering som krävs. Kristina Mattsson kritiserar datasystemen i den offentliga miljön. Systemutvecklarna inom branschen tycks vara helt koncentrerade på den privata marknaden och klarar av att ge oss fantastiska små datorer i varje telefon, appar som klarar av allt som vi inte visste att vi behövde, men branschen tycks inte klara av, eller struntar i, att utveckla system för den offentliga sektorn.
    Två skräckexempel ges. Det ena är Stockholms skolors datasystem, utvecklat av Volvo IT, som är en väldokumenterad följetong i bristande funktionalitet. Lärare berättar hur de och eleverna efter ett antal fruktlösa försök att koppla upp sig visa skolans datorer tvingas stänga ner dem i gen och återgå till den vanliga undervisningsmetoden.
    Lika känt är Polisens misslyckade datasatsningar. Polisen tycks ha en oförbätterlig förmåga att skaffa obeprövade datasystem för att tvingas överge dem redan innan de tagits i bruk. Mattsson gör en intressant jämförelse mellan Polisens och Skatteverkets förändringspolitik. Båda myndigheterna har gått från att vara decentraliserade med stark lokal förankring till att bli en central statlig myndighet.
    Grovt förenklat kan man säga att Polisen har gjort alla förändringar samtidigt och misslyckats, medan Skatteverket gjort en sak i taget, och när till exempel den stora skattereformen genomfördes på 1990-talet så stoppades allt annat förändringsarbete inom myndigheten och man koncentrerade sig på det nya skattesystemet.
    Skattemyndigheten är den enda myndigheten som får beröm i Mattssons bok. Servicen mot allmänheten fungerar väl. ”Det ska vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel” är en sympatisk devis. Visst ska medborgarna kontrolleras, men det är viktigare att informera och göra systemet så enkelt som möjligt så att man inte gör fel. Mattsson öser beröm över verkets förre generaldirektör Mats Sjöstrand, som lett Skatteverket under förändringarna.
    Mattsson jämför också Skatteverket med Försäkringskassan, som 2008 slog larm om ett enormt bidragsfusk. Det visade sig mest vara luft. Bara det att fusket angavs till mellan 4 och 20 miljarder kronor per år, borde ha fått varningsklockorna att ringa. Att ange ett så stort intervall för fusket borde fått folk att inse att det knappast handlade om någon större exakthet. Snarare ett mycket osäkert mörkertal, som snart visade sig bara vara mörker.
    När privatiseringarna inleddes under Bildt-regeringen på 1990-talets början var dåvarande Fp-ledaren Bengt Westerberg en av dess tillskyndare. Han talade vackert om valfrihet och fick medhåll av Miljöpartiet. Men nu när konsekvenserna syns, när segregationen i skolorna ökar som en följd av det fria skolvalet ångrar sig Westerberg. I en intervju förklarar han att segregationen gör honom bestört och Miljöpartiet har bett om ursäkt för att man hade fel då.
    Mattsson lägger störst skuld för den politik som brutit sönder den offentliga sektorn på Carl Bildts regering 1991-94. Det var den som genomförde systemskiftet. Men inte heller Socialdemokraterna går fria från kritik. Deras bidrag till dagens situation är att de saknat förmåga att formulera alternativ till marknadsstyrning och nyliberalism.
    När Mattsson sammanfattar sin syn på NPM och dess järnhårda grepp om det offentliga Sverige så lyfter hon fram ett antal myter som omsorgsfullt vårdats av nyliberala ideologer och politiker.
    Den första myten säger att NPM är en framgång. Högre effektivitet och sparade skattekronor, sägs vara ett resultat av NPM. Men det är vad man hoppades på 1990, inte vad som åstadkommits. Marknadsstyrningen har inte gett några entydiga resultat. Detta påpekade SNS’ forskningschef Laura Hartman i en rapport2011. Hon skrev att kunskaperna om privatiseringens effekter var så begränsade att det inte gick att dra några slutsatser om huruvida konkurrensutsättningen lett till ökad effektivitet, högre kvalitet och lägre kostnader. Det fick hennes uppdragsgivare i SNS, som står näringslivet nära, att gå i taket och Hartman fick söka nytt jobb.
    Medan förespråkarna av NPM talar om systemets vetenskaplighet, professorn i företagsekonomi, professorn i företagsekonomi Bengt Jacobsson ut systemet med målstyrning. Målstyrning i välfärden fungerar inte. Välfärdens mål är motstridiga och komplexa. ”Målstyrningsreformerna har alltid misslyckats och alltid orsakat en massa problem”, citerar Mattsson honom från ett symposium.
    Myten att det skulle bli billigare med konkurrensutsättning, ifrågasätter Mattsson. Visserligen har lönerna pressats ned, när anbuden ska göras så låga som möjligt, konstaterar hon, men samtidigt pekar hon på att det fria skolvalet gör att det måste finnas ett överskott på elevplatser, vilket driver upp kostnaden
    En annan myt är att systemskiftet inneburit att byråkratins makt brutits. Men sanningen är, enligt Mattsson, att det uppstått en ny byråkrati som inte längre kallas byråkrati, utan revision, utvärdering och kotroll. En helt ny stab av systemförvaltare har tagit byråkraternas plats. Såväl IFAU (=Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) som Timbro har kommit fram till att de ökade statsbidragen till kommunerna 1996 – 2004 ledde till att fler personer anställdes i den centrala kommunala förvaltningen, men inte i den egentliga verksamheten i skolor, vård och omsorg.
    Det nya systemet med ökad offentlig upphandling innebär en skarp boskillnad mellan beställare och utförare. Det kräver en stark kontrollapparat som medför en växande byråkrati.
    En tredje myt är att kvaliteten i verksamheten blivit bättre då den granskas och styrs genom NPM. Förespråkarna talar om kvalitetssäkring och dokumentation. Men det som granskas och bedöms av NPM är målformuleringar och dokument. Utvärderingen via NPM tappar kopplingen med det som är själva kärnan i verksamheten: ”att sjuka ska få god vård, att barn ska få bra undervisning och äldre omsorg”, skriver Mattsson. Orsaken är att man för att kunna mäta måste kvantifiera sådant som inte går att kvantifiera, dvs sätta siffror på.
    En fjärde myt är att valfriheten i systemet tillgodoser medborgarnas (eller kundernas) efterfrågan. Men det är politikerna som bestämmer vilka val som är möjliga att göra. Pensionärer kan t ex välja mellan en rad olika företag, kommunala eller privata, i hemtjänsten. Men valfriheten ger dem inte möjlighet att få ”personalkontinuitet” i hemtjänsten utan de tvingas få besök av ett stort antal olika personer som de inte lär känna och inte har valt.
    Den kanske viktigaste slutsatsen i boken är dock att den kunskap och erfarenhet som personalen i omsorg, skola och vård besitter inte längre efterfrågas. Den kunskap som inte är mätbar i NPM-systemen har inget större värde längre och riskerar att förskingras.
    Mattsson talar om att det alltid har pågått en maktkamp mellan personal och politiker i den offentliga verksamheten. Nu tycks politikerna med hjälp av NPM:s systemförvaltare ha tagit makten.
 
 
Källa:  Mattsson, Kristina: Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll (Leopard)
 Info
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se