Ämnen
 
Arbete
Bostad
Ekonomi
Ekonomisk politik
Privat sektor
Bank- och värdepapper
Kommunal sektor
Statlig sektor
Samhällsekonomi
EU
Försvar
Juridik
Kommunikationer
Kultur
Miljö
Näring
Politiska institutioner
Skatt
Social
Socialförsäkring
Utbildning
Utrikes




Sök i politiken.se:
   
27 november 2014
 
 
Den glömda demokratin
 
Den politiska demokratin, med allmän och lika rösträtt har snart 100 år på nacken i Sverige. Den hyllas av alla. När det kommer till den ekonomiska demokratin är det annorlunda. Då har åsikterna gått isär och i vissa kretsar och under långa perioder har det varit tabu att prata om saken. Jan-Ewert Strömbäck anmäler här tre böcker som på olika sätt diskuterar den glömda demokratin - dvs den ekonomiska demokratin.
 
Omdömet ”jag känner inte igen partiet”, gärna med en uppgiven suck som efterklang, är ett lika välbekant som förvånande mantra. Det borde kunna föranleda åtminstone två motrepliker: Vad är det hos Socialdemokraterna som inte har förbindelse med historien, varför är det så självklart att ett parti inte ska förändras?
    Konstruktionen av den rödgröna regeringskoalitionen kan tas som intäkt för att ytterligare något har hänt på vägen bort från de mest utsatta medborgarnas situation, nämligen att Sverige nu inte har någon socialminister. I skrivande stund saknas inte exempel på hur sociala frågor hamnar mellan stolarna hos olika statsråd.
    I ett annat avseende, och det gäller temat för den här recensionen, lämnade Socialdemokraterna sina ambitioner för länge sedan: frågan om ekonomisk demokrati. Oberoende av om begreppet syftar på löntagarmakt på lokal nivå eller löntagarfonder på övergripande nivå, på ökat fackligt inflytande eller på socialism, så verkar denna en gång ideologiska grundbult vara lika död som kravet på republik.
    Hur kunde det bli så? Frågan penetreras av ett antal forskare i den nyutkomna antologin Folkhemmet tur och retur? – Nya perspektiv på svensk socialdemokrati, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Arbetarnas Kulturhistoriska sällskap.
    Per Dannefjord, Linnéuniversitetet, Växjö, konstaterar att det socialdemokratiska parti som bildades 1889 var revolutionärt och syftade på en socialistisk samhällsomvandling blev med tiden något annat. Det stod klart i början av 1930-talet, men avgörande steg på vägen hade tagits redan i början av 1900-talet. Strejkerna sågs inte längre som ett vapen i den socialistiska kampen, utan en väg till rösträtt.
    Centralt i paradigmskiftet var det som Per Albin Hansson och folkhemspolitiken stod för, något som historikern Tomas Jonsson daterar till 1928 – 29. Innebörden var att det inte fanns någon motsättning mellan klasser och folkhem, även konsumenterna var utsugna av kapitalet. Politiken skulle ligga i medborgarnas intressen, inte enbart i de mervärdeproducerande arbetarnas.
    Anna Friberg, Mittuniversitetet, gör en närläsning av artiklar och uttalanden, som visar hur den borgerliga demokratin uppfattades som en halv demokrati. Ett demokratiskt samhälle förutsätter också demokrati på arbetslivets och näringslivets områden, var ett credo. En särskild kommitté för industriell demokrati presenterade sådana tankar redan 1923, lanserade av bland andra Ernst Wigforss. Gustav Möller liknade de borgerliga invändningarna med motståndet mot den allmänna rösträtten ett decennium tidigare.
    Redaktörerna Kjersti Bosdotter, Lars Ekdahl, Anne-Marie Lindgren och Lars Olsson har åstadkommit en välkommen antologi med genomgående analytiskt förhållningssätt på strukturer och förändringar över tid.
    Frågetecken kan resas kring själva utgångspunkten, nämligen att ekonomisk demokrati per definition innebär en utvidgning av demokratin. Det finns också konkurrerande synsätt; nämligen att äganderätt är en form av mänsklig rättighet eller att om ekonomisk demokrati jämställs med politisk dito, och till och med grundlagsskyddas, så kan demokratin tvärtom urholkas. More is less.
    På samma sätt finns risken att de demokratiska fri- och rättigheterna urholkas om de inkluderar för mycket. Jämför diskussionen om religionsfriheten bör inkludera samvetsfrihet.
    I den annars perspektivrika antologin är Ernst Wigforss (1881 – 1977) en återkommande referens. Det som kännetecknar honom som politiker och opinions- och folkbildare är det öppna sinnet när han resonerar sig fram till tänkbara slutsatser - resonemang, inga kategoriska ställningstaganden.
    Det framgick tydligt av Niklas Nåsanders urval Wigforss-texter i Kan dödläget brytas? (Karneval förlag, 2013).
    En artikel från 1922 handlar om industrins demokratisering; den är ingalunda någon polemisk argumentation för löntagarmakt av viss modell, utan mer en genomgång av de alternativ som finns till hands.
    Wigforss skriver att varje steg från fackföreningarnas sida att få vara med och bestämma ”arbetslön och ”arbetstid” är ett steg i riktning mot att ”avskaffa arbetsgivarnas envälde och begränsa kapitalägarnas allmakt.”
    Ernst Wigforss konstaterar att sett ur arbetstagarnas perspektiv är det rimliga att ha som mål att flytta arbetsgivarnas makt i dess helhet till de fackliga organisationerna. Men fackföreningsrörelsen hade redan då, på 1920-talet, valt att begränsa sina ambitioner till vissa områden. Dessutom, fortsätter resonemanget, har fler än de anställda ett berättigat intresse av produktionen och dess resultat, konsumenterna inte minst, ja, hela samhället. I stället för en syndikalistisk idé om lokal arbetarmakt är det rimligare att hela samhället får kontrollen över produktionen. Det handlar om socialism, alltså - även om en tidig Ernst Wigforss garderar med prefixet ”demokratisk” före den till taggtråd associerande termen.
    Vår tids läsare kan notera att debatten om ekonomisk demokrati upphörde i och med att löntagarfonderna infördes – och avskaffades. Eller: Den tog en två decennier lång paus. Men seden ett par år tillbaka finns flera tecken på att debatten är på väg att återupptas. Den nya boken Folkhemmet tur och retur? är ett exempel, liksom Niklas Nåsanders besök i Ernst Wigforss fatabur. Ett annat är antologin Tillsammans (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS och Studentlitteratur, 2012).
    Dess redaktör Bo Rothstein uppfattar ekonomisk demokrati som en mänsklig rättighet likställd med politisk demokrati.
    Han undrar varför det är självklart att stater, kommuner och regioner ska styras demokratiskt, men inte företag, och reagerar mot att IF Metall motsatte sig ett personalägt Volvo men tyckte att det var okej att företaget skulle ägas av det kinesiska kommunistpartiet, som inte har meriterat sig för demokratiska kvalifikationer.
    Ernst Wigforss var inte beredd att jämställa ekonomisk demokrati med medborgerliga fri- och rättigheter. Detta är dock, utgångspunkt för Bo Rothstein och antologin Tillsammans.
    Det kan vara så, att efter allt vatten som flutit under broarna mellan de politiska blocken sedan Wigforss dagar, är det allt fler som ser personalägda företag inte bara som en makt- och demokratifråga, utan också som en tillväxtskapande ekonomisk motor. Företag som ägs och drivs av kooperativ, torde återinvestera vinsterna i verksamheten i stället för att låta dem handla i något skatteparadis.
 
 
Källor:
Bosdotter, Kjersti (red.): Folkhemmet tur och retur? (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek)
 Info
Wigforss, Ernst: Kan dödläget brytas? (Karneval förlag)
 Info
Bo Rothstein (red.): Tillsammans (SNS)
 Info
 
politiken.se, Själagårdsgatan 17, 111 31 Stockholm, 08-20 28 68, redaktionen@politiken.se